Debatten om Lunds mark- och bostadsförsörjningsprogram har precis avslutats i kommunfullmäktige och det är oerhört tydligt var skiljelinjen går när det gäller klimat- och miljösmart byggande. Den borgerliga majoriteten kan tyvärr inte ens tänka sig att ställa krav på att 30 % av bostadsbyggandet ska ske enligt miljöklass A eller passivhusstandard. Passivhus finns redan i ett 40-tal kommuner och planeras i ännu fler. Men Lund som har ett varmt, sydsvenskt klimat och som gärna kallar sig Sveriges miljökommun nummer ett kan tydligen inte ens ha den, faktiskt riktigt låga, ambitionen om 30 % av nybyggnationen. I stället radar företrädare för både folkpartiet och ”det borgerliga miljöpartiet” Centerpartiet upp en lång räcka argument kring varför passivhus är omöjliga att bygga i Lunds kommun, bland annat den gamla, uttjatade myten att det inte går att öppna fönstren…

Passivt var ordet! Och lycka till med klimatmålen!

Här är den gemensamma reservationen som Miljöpartiet lade tillsammans med S och V i kommunstyrelsen:

Inför de globala klimatförändringarna står vi alla inför förändringar i vår livsstil och i vårt användande av naturresurser. För att möta dessa utmaningar måste vi alla bidra med att ta del av ansvaret.

Det är inte minst vårt energibehov som är starkt bidragande till miljöpåverkan. Bostäder och lokaler som står för mer än en tredjedel av den totala energianvändningen bidrar därför i hög grad till miljöproblemen. Det vi bygger i dag kommer att användas av många kommande generationer. Vi måste därför bygga rätt från början. Det kräver en övergång till förnybar energi, men även effektivare energianvändning. Den minst klimatpåverkande kilowatttimmen är ju den som aldrig används.

Tyvärr innehåller förslaget till mark- och bostadsförsörjningsprogram 2012-2014 långt ifrån tillräckliga ambitioner vad gäller hållbart samhällsbyggande. Det saknar i stort sett helt förslag till åtgärder för att möta lokala och globala miljöhot, inte minst klimatfrågan.

Våra partier föreslog därför att programmet ska kompletteras med att minst 30 % av bostäderna uppförs enligt den bästa standarden enligt Miljöbyggprogram Syd.

Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet reserverar sig därför mot kommunstyrelsens beslut till förmån för vårt eget gemensamma yrkande.

Saxat från Lunds kommuns delårsrapport som redovisas i kommunfullmäktige i dag:

Mål; Att möta det globala klimathotet

Resultat; Kommunen har utsetts till Sveriges bästa miljökommun och för tredje året i rad är Lund den kommun som serverar mest ekologisk mat.//..//

Bedömning; På god väg att klara målet.

I dagarna har vi fått lära oss att Moderaterna införde rösträtten i Sverige. Nu vet vi också att det borgerligt styrda Lund har hittat lösningen på klimatkrisen.

Visst är det ett problem att de övergripande målen är formulerade så att de är svåra att följa upp. Men i det här fallet vill jag nog också påstå att det handlar om i bästa fall överoptimism, men kanske snarare rejält bristande ödmjukhet.

Senare under kvällens möte behandlas två motioner, från Miljöpartiet respektive Demokratisk Vänster om spårväg och stadsodling, där alliansen har en chans att visa att man också menar allvar i sina påstådda klimatambitioner. Jag återkommer med resultatet.

Ett annat mål:

Effektiv användning av Lundabornas skattepengar och lägre skatteuttag

Resultat; Ett nytt ärendehanteringssystem införs i kommunen, utveckling och effektivisering inom områdena e-handel och elektroniska fakturor pågår liksom. projekt för att säkerställa och förbättra datakommunikation samt modernisera kommunens IT – infrastruktur samt digitalisering av bygglovarkivet

Tydligen så prioriteras mest det där med lägre skatt. Hur förklarar man annars de brutala nedskärningarna på socialnämnden häromsistens, som egentligen är en samhällsekonomisk katastrof och både kommer slå tillbaka i form av social utslagning och högre kostnader på sikt. Mot det står sig elektroniska fakturor slätt.

Börjar nu bli mäkta trött på att höra så många vänsterpartister, från alla nivåer i partiet, ta till Miljöpartiets språkrör som slagträn i debatten kring delat ledarskap i det egna partiet. Nu senast Rosanna Dinamarca:

”Se bara på Miljöpartiet. Det är inte så lyckat med Gustav Fridolin och Åsa Romson som språkrör. Det är så tydligt att Fridolin får och tar allt utrymme.”

1) Eh va? Känns inte det väldigt taget ur luften? Jag tycker jag följer mitt parti rätt noga och har då inte sett de tendenserna. Är det möjligen så att många vänsterpartister inte har lika god koll på Åsa och därför TROR att hon inte ska kunna hävda sig?

2) Åsa och Gustav valdes i maj. I juni gick riksdagen på semester. Först för några dagar sedan öppnade den igen. Är det inte lite tidigt att dra några slutsatser?

3) Precis samma sak sades, företrädesvis av gråhåriga, manliga förståsigpåare, när Maria Wetterstrand och Peter Eriksson valdes. Maria skulle alltid stå i Peters skugga och inte få något utrymme. Hon var ”alldeles för oerfaren”.

4) Tror inte Rosanna Dinamarca på sin egen förmåga att ”få och ta utrymme” eller är det bara så att hon faktiskt inte vill samarbeta och dela makt?

5) Jag bryr mig egentligen inte så mycket om ifall Vänsterpartiet väljer en partiledare eller två (även om jag tycker man borde ha modet att prova den mer jämställda, mänskliga och maktdelade varianten) men kan vi inte enas om att inte ta till argument gripna ur luften med andra partiers företrädare som slagträ? Egna argument brukar väga tyngre.

Demokratisk vänster har lämnat in ännu en väldigt fin motion i Lund som tyvärr inte hann behandlas på gårdagens fullmäktigemöte. Den här gången handlar det om att ge mer plats för odling i stan. Förslagen är bland andra att skydda befintliga koloni- och odlingslotter från exploatering och att ange i översiktsplanen hur stadsodling ska behandlas.

Kunskapsnivån har ibland känts rätt låg i politiska församlingar och över lag inom den kommunala sfären när det gäller stadsodling. Det håller väl så smått på att bli bättre, men jag kan ändå rekommendera en gratis nätkurs om stadsodling och dess effekter och vinster. Perspektiven är så många fler än bara matproduktion.

Stadsodlingen är både klimatsmart och klimatanpassande, skapar en social samhörighet i närområdet, är bra för den biologiska mångfalden, förbättrar luften i stan, ger folkhälsovinster och kan användas som ett alldeles utmärkt pedagogiskt verktyg. Det låter ofta som att stadsodling är lika med att se till att befintliga odlings- och kolonilotter finns kvar och det är självklart oerhört viktigt. Men i själva verket handlar det om så mycket mer.

Därför kan det vara på plats med lite beröm till LKF för att man uppmuntrar och underlättar för hyresgäster med trädgårdsprojekt, balkong- och pallkrageodling, biodlingsprojekt och andra utbildningar. Det kan naturligtvis alltid bli bättre men man verkar onekligen ha förstått vad det hela handlar om och inte minst vilka sociala och pedagogiska vinster det kan ge.

Varje höst är det lika intressant som nedslående att se hur äpplen ligger och ruttnar i drivor på marken samtidigt som folk köper besprutade och långväga transporterade äpplen i affären.
Vi behöver få till ett ordentligt skifte i tankesätt och vi behöver sluta samman livsmedelssystemen, precis som landskapsarkitekten Louise Lundberg så klokt beskriver det i den här artikeln. Rurbanism helt enkelt.

Ett argument emot Demokratisk Vänsters motion tycks vara att stadsodling knappast kan ses som lösningen på klimatkrisen. Men den som tror att det går att hitta EN lösning på klimatkrisen kommer att irra omkring till tidens slut. Det är liksom ingen gordisk knut som kan lösas med ett alexanderhugg. Men förbättrade möjligheter för stadsodling är tveklöst en av den stora mängd dellösningar som måste till samtidigt.

Det är åtminstone inte i mitt huvud tänkt att stora centrala ytor som annars kunde bebyggas ska frigöras för storskalig odling. Argumentet att mer högvärdig odlingsmark skulle gå åt utanför stan på grund av detta är därför lite märkligt. Däremot lämnas det ju alltid luft och ytor i detaljplaner där det skulle passa alldeles ypperligt. Alltså mer i linje med det som LKF beskriver eller som det som redan görs i Augustenborg i Malmö.

Visst kan det vara svårt, för att inte säga omöjligt, att göra det här till ett stående inslag i alla detaljplaner. Men att en majoritet i Lunds kommunstyrelse, och förmodligen fullmäktige, inte ens verkar vilja komplettera Miljöbyggprogram Syd med ett avsnitt om stadsodling eller att faktiskt skydda de koloni- och odlingslottsområden som finns idag är en smula beklämmande. Och detta trots att Tekniska förvaltningen i sitt motionssvar är tydliga med att man gärna skulle se sådana beslut.

Det är såklart fint att både Stadsbyggnadskontoret, Tekniska förvaltningen och LKF är positivt inställda men med kommunstyrelsens förslag till beslut, eller snarare icke-beslut, finns en mycket stor risk att det inte omsätts tillräckligt i handling. Nog skulle väl Lunds kommun, som säger sig vilja ligga i framkant när det gäller hållbar stadsutveckling, kunna vara lite mer progressiva?

Jag har också lite svårt att se varför just takodling (eller för all del bara så kallade gröna tak) skulle vara så omöjligt just i Lund. Fenomenet finns numera inte bara i storstäder som New York, Chicago och Washington utan också i ett växande antal städer av Lunds storlek. Vår unika stadskärna skulle dessutom kunna få sig ett riktigt uppfriskande, estetiskt lyft med en grön inre ”skyline”.

När det gäller just takodling är det inte ju skalan på matproduktionen som är huvudvinsten, det inser ju även vi förespråkare. Men förutom de ovan nämnda vinsterna med stadsodling finns också en del tekniska fördelar:

Nästa fullmäktigemöte lär det väl bli dags för beslut. Jag hoppas på ett bifall, baserat på kunskap, framåtanda och utan gräsallergi.

I dag behandlas ännu en gång Sverigedemokraternas våta dröm om avskaffat flyktingmottagande i Lunds kommunfullmäktige. Som vanligt är motionen ett förvirrat hopkok av feltolkad statistik och närmast humoristiska argument som att ”människor i mångkulturella samhällen har färre nära vänner, upplever sämre livskvalitet och spenderar mer tid framför TV:n…” Ska man bemöta motionen från en någon mer seriös vinkel är det väl SD:s vanliga kostnadsargument som gäller. Flyktingarna, eller i SD-jargong ”ekonomiska invandrare som utnyttjar våra bidragssystem”, ruinerar tydligen Lund.

Men bara så att vi vet vad vi pratar om så kostade Lunds flyktingmottagande förra året 19 kr per invånare och år. Det motsvarar 0,4 promille av kommunens totala kostnader.

I mitten av 80-talet bifölls 70 % av inkomna asylansökningar. Ett decennium senare hade det fallit till 50 %. All-time low var väl 2004 när bara var tionde ansökan bifölls och i dagsläget ligger det väl snarare kring var fjärde.
Vill man ge en lite bredare känga kan man ju påminna om att den här utvecklingen är något som accepterats och ibland till och med drivits på av alla utom Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Men SD är naturligtvis i en klass för sig eftersom målet är 0 %.
Från rikshåll menar Sverigdemokraterna att vi åtminstone ska ta emot de som uppfyller flyktingstatus enligt Genevekonventionen men de motioner man lägger i landets kommuner säger samstämt ”här vill vi minsann inte ha dem”. Men var?

Hittills i år har Lund tagit emot 40 av de 125 flyktingar som vi har avtal med Migrationsverket om. Det är väl därmed högst troligt att vi inte kommer klara av att uppfylla avtalet. För en tid sen diskuterades det därför om ett bantat avtal, till 100 flyktingar, som tack och lov inte blev av.

Sverigedemokraterna blandar och ger våldsamt som vanligt. Man pratar gärna om massinvandring och buntar ihop det med flyktingmottagande. Begreppen behöver därför redas ut. Så här låter det till exempel från Ted Ekeroth (SD):

”Endast en liten del av de som kommer till Sverige är riktiga flyktingar.” ”Genom att Sverige tar in invandrare som inte kan betraktas som flyktingar urholkas asylprocessen.” ”Sveriges invandringspolitik är därför att betrakta som inhuman.”

Av de 100 000 personerna som SD anser att ”massinvandringen” består av 2009 (har inga senare siffror till hands) kom ungefär 11 000 människor hit på flykt. Omkring 9 000 hade fått komma till Sverige som anhöriga till flyktingar. Det innebär att flyktinginvandringen utgör ungefär tjugo procent av den totala invandringen. Det är knappast en massinvandring. Den svenska ”massinvandringen” består istället i första hand av återvändande svenskar, EU-medborgare och andra människor som kommer hit för att arbeta och studera. Välkommen invandring även i SD:s ögon. Eller?

Ted Ekeroths påståenden kan alltså formuleras om till:

”Genom att Sverige tar in svenskar som återvänder från utlandet, EU-medborgare som kommer för att arbeta eller internationella studenter urholkas asylprocessen. Sveriges invandringspolitik är därför inhuman”

Sverigedemokraterna vill hellre hjälpa flyktingar i deras närområde än att ha dem här och ställa till med våldtäkter och ökat TV-tittande. På min fråga senaste gången om det verkligen räcker att skicka ner en slant till en homosexuell kvinna i Iran som riskerar att stenas till döds så är problemet löst, blev svaret fem bokstäver: UNHCR (FN:s flyktingorgan).

Så min följdfråga är idag: Kommer Sverigedemokraterna i Lund att lägga någon motion om att föra över de pengar som man påstår att flyktingmottagandet kostar Lund till UNHCR’s kassa och i så fall när?

Eftersom jag bott utomlands men sedan återvänt är jag också att betrakta som invandrare, både i statistiken och i Ted Ekeroths ögon. Jag har dessutom behövt vara sjukskriven en längre period och kostat samhället en hel del. Så Ted, var det dumt att låta mig återvända till Sverige tycker du?

En svensk medborgare född i Sverige kostar, med rätta, samhället stora resurser i form av föräldrapenningar, barnbidrag, studiemedel, sjukvård och annat innan man i bästa fall träder in i arbetslivet. Grund- och gymnasieutbildning kostar samhället i snitt en miljon kr per person. 3 års svenskundervisning kostar en tiondel så mycket. Arbetslösheten sett över alla åldrar är lika stor bland infödda svenskar som bland invandrade.

Det här handlar om medmänsklighet och solidaritet men om man ändå ska prata så att till och med Sverigedemokrater förstår så måste man inse att en vuxen invandrare med utbildning som kommer hit och jobbar i jämförelse är en stor intäkt/besparing. Så var i era kalkyler hittar jag det perspektivet, Ted Ekeroth? Kanske finns det en anledning till att ni tvingas ta till argument som det om ökat TV-tittande?

Motionen, som är lika delar roande och förskräckande, hittar man förresten på sidan 295 här (varning för stor fil)

Byggnadsnämndens budget för 2012 är nu beslutad. Här följer mitt huvudanförande från debatten.

Mina vänner!
”Först när det sista trädet huggits ner, den sista floden förgiftats och den sista fisken fångats kommer ni att förstå att man inte kan äta pengar.”
Creeindianernas spådom om den vite mannens framtid var förvisso hård men, sett med lite perspektiv, också rätt vis.

Världens biologiska mångfald utarmas idag i en högre takt än någonsin tidigare i planetens historia, asteroidnedslag inräknade. Vore det inte för oss människor hade massutrotningstakten varit nära tusen gånger lägre. EU-kommissionens rapport om biologisk mångfald har satt en prislapp på förlorade ekosystemtjänster till 2050. Resultatet är svindlande 14 000 miljarder Euro, varje år. Det priset måste betalas, förr hellre än senare. Vi kommer varken undan med snatteri, skygglappar eller nån slags avbetalningsplan.

Den som läser den här fina tidningen, klimatmagasinet Effekt, får varje månad en redovisning av hur koldioxidhalten i atmosfären förändras. Vi är just nu uppe i 392 ppm och hastigt stigande. Ska vi vara ens i närheten av ”säkra” nivåer måste vi åtminstone jobba oss ner till 350 ppm. Sternrapporten och andra studier har räknat på kostnaden för att göra det som krävs. Och ingen här inne kan väl ha missat att den prislappen är mångdubbelt lägre än den vi får om vi passivt väntar. Att köpa städtjänster efter en sjuhelsikes fossilfest är inte billigt, oavsett eventuella RUT-avdrag.

Det är varken kunskapen eller pengarna som saknas. Det som saknas är den politiska viljan till prioriteringar.

Ordförande, innan du känner att jag flyr ifrån dagordningen så ska jag komma till saken d.v.s Lunds kommuns byggnadsnämnd.

Miljö- och klimatfrågorna är globala, men vartenda litet utsläpp är faktiskt lokalt. Världen är inte något som börjar precis utanför Lund, på gränsen till Staffanstorp eller Lomma eller Kävlinge. Hur våra budgetar ser ut idag, i Sveriges riksdag, i EU eller just här, i den här salen, påverkar hur mycket ekonomiskt och ekologiskt handlingsutrymme som kommer att finnas kvar i våra barnbarns budgetar. Det var delvis detta som Creeindianerna försökte tipsa oss om.

Så det är ju inte utan att man förstår Stadsbyggnadskontorets, låt säga, frustration över alliansens budgetförslag. På förvaltningen vill man innerligt gärna jobba mer med Miljöbyggprogram Syd för att man vet att det gör skillnad, både lokalt och globalt. För oss liksom för våra barnbarn. Det man absolut inte vill är att tvingas dra ner på farten i detaljplanearbetet för spårväg till nordöstra Lund. På stadsbyggnadskontoret jobbar man över lag väldigt bra med planering för smartare trafiksystem och ett bilsnålare samhälle. Det arbetet får absolut inte stanna av. Det är så vi drar ett av våra strån till kllimatstacken. Varje utsläpp är lokalt. Ett ton koldioxid väger lika mycket i Lund som i Peking.

Stadsbyggnadskontoret vill förstås också slippa dra ner på det som nämnden har uttalat att de ska göra. Men med det extra arbete som nya plan- och bygglagen medför är risken att man kanske inte klarar av ens den ambitionsnivå som lagen kräver. Nog förtjänar man också en ärlig chans att uppfylla nämndsmålet att verka för en långsiktigt hållbar utveckling – ekologiskt, ekonomiskt och socialt – ur ett globalt perspektiv.

Mina vänner. Det finns massor att göra. Takten i bostadsbyggandet, framför allt hyresrätter, måste fortsätta öka, studentbostäder är som bekant ett skriande behov, ett mer strukturerat arbete med balanseringsprincipen likaså. Med denna princip och en medveten strategi för kommunens grönområden gör vi en stor insats för biologisk mångfald. Det är inte Lunds parker som ska bebyggas. Vi måste utveckla både Lund C och byarna, få till en upprustning av kommunens gamla lägenhetsbestånd. Och då har jag inte ens nämnt pris- och lönekompensationen.

Därför är det ju väldigt trevligt att den borgerliga majoriteten har förstått allt det här och faktiskt skjuter till de pengar som kontoret åtminstone anser behövs. Eller nej – så är det förstås inte. Sanningen är ju att man inte skjuter till ett öre av den ramförstärkning på en och en halv miljon som förvaltningen anser behövs. Istället hoppas man fromt på att det ska lösa sig på något sätt ändå. Det är för mig en ganska märklig syn på en budgetprocess.

Behoven är stora och Lund är i en expansiv fas. Våra kommuninvånare ropar, precis som människor världen över, efter politisk handlingskraft för att ta itu med våra stora nutida ödesfrågor. I det läget famlar den borgerliga majoriteten runt i blindo och upprepar sitt mantra: ”Lägre skatt – därför att, lägre skatt – därför att.” Creeindianernas klokhet är onekligen större än Reinfeldts eller Helmfrids. Man kan inte äta pengar.

Det går naturligtvis bra att debattera om allt som vi vill att Stadsbyggnadskontoret ska genomföra. Men det blir ju lite falskt om inte pengarna räcker till. Det här är en lång debattdag och många har därför, av förståeliga skäl, sällskap av godispåsar. Sammantaget får man väl säga, för att citera Gustav Fridolin från häromdagen, ”det är mycket snacks och lite verkstad”.

Bifall till den miljöpartiets och socialdemokraternas gemensamma budgetförslag för Byggnadsnämnden.

Nu har budgeten klubbats för Servicenämndens. Det kan därför vara läge att återge en del av den reservation som miljöpartiet, tillsammans med socialdemokraterna och vänsterpartiet, lade i nämnden:

Vi har kunnat konstatera att tre fastigheter har stängts på grund av mögel till följd av för lite medel till långsiktigt fastighetsunderhåll. Majoriteten förespråkade förvisso en ökning av det planerade underhållet från dagens drygt 30 miljoner till 55 miljoner för 2012. Miljöpartiet, vänsterpartiet och socialdemokraterna anser att det är otillräckligt. Med vårt yrkande hade ett långsiktigt underhåll av Lundafastigheters bestånd kunnat säkerställas. Dessutom hade ytterligare kraft kunnat läggas på klimatanpassat underhåll, vilket ökat nämndens möjligheter att nå fullmäktiges mål om halverade CO2-utsläpp 2020. Vårt yrkande om ett planerat underhåll på 90 miljoner från år 2012 och framåt vann inte nämndens bifall.”

Nu har fullmäktige klubbat den borgerliga alliansens linje. Det är allt annat än en långsiktig eller ekonomiskt ansvarstagande politik.

Förmiddagspasset i Lunds budgetfullmäktige slutade intressant. Sverigedemokraterna var sin vana trogen snurriga kring vad kommunens budget egentligen handlar om. Allt ska lösas genom att kapa de kostnader som ”massinvandringen” medför.Lika konsekvent som tidigare väljer de att bara se ena sidan av ekvationen. En flykting eller invandrare som tagit sig till Sverige är bara en kostnad, ekonomiskt och kulturellt. Ingen tillför tydligen något nämnvärt alls till vår gemensamma ekonomi eller kultur. Efter det glömmer man helt bort att jämföra med vad en infödd svensk ”kostar” i form av utbildning, vård, sociala försäkringar m.m.

Mirakelkuren för Lunds ekonomi är i SD:s värld att inte alls öppna armarna för de flyktingar och hjälpbehövande som kommer till Lund. Istället ska man ”hjälpa folk på plats”.

I exempelvis Iran hängs eller stenas homosexuella till döds allt som oftast. Man kan fråga sig om synen på homosexualitet förändras i Iran för att Lunds kommun skickar ner en slant för mat till den drabbade. På denna fråga svarade Ted Ekeroth (sd) fem bokstäver: UNHCR.

Senast jag kollade var dock UNHCR inget som behandlas i Lunds kommuns fullmäktige…

”I framtidens Lund tar vi ansvar för den långsiktigt hållbara utvecklingen och vågar gå från ord till handling i den nödvändiga omställningen av samhället.” Allmändebatten i fullmäktige pågår för fullt och Emma Berginger (mp) målar upp en både vacker, nödvändig och helt möjlig grön vision för Lund. En vision där den sociala och ekonomiska hållbarheten går hand i hand med den ekologiska.

Knappt någon i övrigt lyfter på allvar blicken och placerar Lunds kommun i ett betydligt större sammanhang. Att inte ett enda av de 900 ord som Mats Helmfrid (m) använder i sin skrivna inledning till budgeten handlar om vår plats i världen och vårt ansvar för barnbarnsbarn och människor runt om i världen kan väl vara hänt. Men en ordentlig omvärldsanalys måste bygga på ett vidare tolkning av begreppet omvärld. Klimatförändringen är exempelvis global men vartenda litet utsläpp är lokalt. Kostnaderna för att vänta med den gröna omställningen är så svindlande mycket högre än kostnaden för att fixa problemen pronto. Genom att inte göra tillräckligt inskränker vi också på det budgetutrymme som fullmäktige har att hålla sig till om 20 år, om 50 år och om 100 år.

Alliansen prioriterar så låga skatter som möjligt istället för att ta vår del av ansvaret för en långsiktigt hållbar utveckling och Helmfrid använder en del av sin talartid till att kritisera Miljöpartiets kritiska syn på vad vår nuvarande tillväxt bygger på och leder till. Kanske en semesterpresent till Helmfrid kan vara lite böcker. Varför inte börja med Tim Jacksons ”Välfärd utan tillväxt”?

För att leta oss ner i det lite mer nära lundaperspektivet har Mats Helmfrid gått från att säga att vi har ”landets bästa skolor” till att använda formuleringen ”en av landets bästa skolor”. Åtminstone en gnutta självinsikt – Lunds placering på skolrankingen faller för varje år som går.

I Miljöpartiet satsar vi hellre pengarna till att förbättra kvaliteten i vår gemensamma välfärd än till vårdnadsbidrag, gratis kollektivtrafik för lundabor över 75 år och hundratals miljoner till kommande, och i huvudsak onödiga, väginvesteringar som mest leder till ökad biltrafik. Vi håller hellre uppe farten i spårvägsbygget och i Miljöbyggprogram Syd än att till varje pris sänka skattenivån till en så låg nivå som det bara är mänskligt möjligt. Vi ser inte bara budgeten som en plan för ett år framåt, utan för minst en generation framåt. Vi inser att man genom att tänka globalt måste agera, och då menar jag AGERA, lokalt. Politik handlar om att prioritera. Jag är övertygad om att lundaborna har sina prioriteringar klart för sig och i ännu större utsträckning röstar grönt om några år.

Två långa dagars budgetdebatt har nu satt igång i fullmäktige. Godispåsarna är mycket närvarande i salen. För att citera Gustav Fridolin från partiledardebatten härom dagen: Det är mycket snacks och lite verkstad. Den borgerliga majoriteten kommer nämligen fortsätta sin nedskärningspolitik, trots växande barngrupper i förskolorna, personalbrist i äldreomsorgen, fortsatta problem med hemlöshet och avstannande fart i den gröna omställningen. Vi prioriterar hellre gemensamt ansvar för kvalitet och långsiktig hållbarhet än så låga skatter som bara är möjligt.

Vi börjar med taxorna för färdtjänst. Alliansen höjer grundavgifterna med över 15 % för de kortaste sträckorna. Den rödgröna oppositionen motsätter sig av uppenbara skäl höjningen.
Emelie Kärre (mp): ”Med det strul som har varit blir det som ett dåligt skämt att höja taxorna. Till skillnad från kollektivtrafiken handlar det här om personer som ofta inte har något annat val än färdtjänst för sina resor.”